Hur har det gått med synodarbetet i Stockholms katolska stift
Inledning av Magdalena Dahlborg
Här kommer texten till Magdalenas föredrag vid zoommötet om synoden den 12 oktober 2022
Väl värt att läsa och begrunda.


Vi inleder med bönen Adsumus, som också förespråkas av generalsekretariatet som bön inför varje möte som rör processen.

Här står vi inför dig, helige Ande,
samlade i ditt namn.
Du är vår enda vägvisare –
ta din boning i våra hjärtan.
Lär oss vägen vi skall gå
och visa oss hur vi kan följa den.
Vi är svaga och syndiga –
tillåt inte att vi skapar osäkerhet
om vad som är sant och rätt.
Låt inte okunnighet leda oss på avvägar
eller partiskhet påverka vårt handlande.
Låt oss finna vår enhet i dig,
så att vi färdas tillsammans mot det eviga livet
och inte viker av från sanningens väg.
Om allt detta ber vi dig,
du som verkar alltid och överallt
i enhet med Fadern och Sonen,
i evigheters evighet. Amen.

I det som följer kommer jag att börja direkt med den nordiska biskopskonferensens rapport, alltså vad vi som katolsk gemenskap i Norden skickat till synodens generalsekretariat. Därifrån går jag till den svenska sammanfattningen, och den svenska processen, samt några kommentarer om deltagare, och om fokus för processen.

Jag kommer att ta upp en del tid med att beskriva hur jag ser på den synodala processens bakgrund och syfte, i två olika spår. Man behöver förstås inte alls hålla med om min analys, men jag tror den kan fungera som avstamp och ge några redskap för en diskussion.

Jag avslutar med att se på vad som händer nu, och hur arbetet går vidare. Min utgångspunkt är att försöka vara så neutral som möjligt, och så gott det går hålla mina egna åsikter utanför, men det kan vara bra för den som inte känner mig att veta att jag är tidigare nära kollega med stiftets informationsansvarige, och har en annan medlem i stiftets synodarbetsgrupp som chef. Det finns alltså visst jäv här, och jag kan ibland ha lite väl stor förståelse för svårigheter. Det hindrar inte att jag kan vara kritisk, men det är förstås bra för er att känna till eftersom även det påverkar min läsning av rapporterna.

Den nordiska rapporten…
Den nordiska biskopskonferensen inleder sin rapport med att beskriva en lokalkyrka som är en liten minoritet, spridd över en stor yta med utmanande klimat, med små resurser och i en huvudsakligen protestantisk och sekulariserad omgivning. De nordiska katolska gemenskaperna är trots sin litenhet oerhört internationella, med över hundra olika nationella och kulturella bakgrunder. Därtill har man också en mångfald i den religiösa bakgrunden, där en del är konvertiter från andra kristna traditioner eller från helt ickekristen bakgrund, en del är uppvuxna som katoliker och kan då komma från en kontext där man tillhört en katolsk majoritet, eller från en där man varit i minoritet hela livet. Många är inflyttade till Norden, färre har vuxit upp som nordiska katoliker.
I princip alla nordiska rapporter uttrycker problemet att de lokala församlingarna brister i gemenskap. Såväl kommunikationen, rent språkligt men också kulturellt, som de nämnda skillnaderna i religiös bakgrund bidrar till den bristande känslan av gemenskap och samhörighet. Därför betonas att kyrkan behöver ”sträva efter att bygga och forma en gemenskap där alla känner sig välkomna och kan finnas en plats i gemenskapen, ett sätt att dela sina egna gåvor med gemenskapen.” Just känslan av gemenskap, en gemenskap där man vågar ställa frågor och säga sin mening och blir lyssnad på, återkommer i den nordiska rapporten. De nordiska stiften gemensamt påtalar behovet av allas aktiva medverkan i såväl liturgi som beslutsfattande, och lyfter fram barn, unga och kvinnor som grupper som behöver involveras mer. De nordiska församlingarna har också uttryckt att prästerna bättre behöver utbildas för detta, såväl för de många olika uppgifter som kommer med att leda församling, som för att på ett bra sätt kunna fördela uppgifter i församlingen och ta tillvara de gåvor som finns. Många församlingsrapporter i Norden har ifrågasatt att kvinnor inte involveras tillräckligt i ledarskap och beslutsfattande. Efterfrågan på utbildning och katekes för vuxna är stor, inte minst för att, som det står, kunna gå från en prästcentrerad syn på evangelisationen till en förståelse av evangelisation som lekfolkets uppgift med prästernas stöd.

Vad saknas då i den nordiska rapporten, som fanns med på stiftsnivåerna? Bland annat nämns inte alls hbtq-frågor eller kvinnligt diakonat, som båda fanns med i åtminstone de svenska och danska sammanfattningarna. Inte heller ifrågasättandet av den synodala processen. I de svenska församlingsrapporterna fanns synpunkter om att lekfolket överhuvudtaget inte bör ägna sig åt denna typ av frågor, och en del av detta kom ändå med i den svenska rapporten, men nämns inte i den nordiska. Den nordiska rapporten nämner att ”det behövs en ärlig diskussion om mässans extraordinarie form”, vilket inte helt speglar den stora spänning som finns mellan de som ser stora problem med att den överhuvudtaget tillåts, och de som känner sig exkluderade eller rentav utfrusna för att de vill ha bättre tillgång till den extraordinära riten.

… och den svenska
I den svenska rapporten finns mer av spänningarna och ytterligheterna med, även om det är lite avslipat på ömse ”sidor”. Så säger till exempel den svenska sammanfattningen att ”alla ska känna sig välkomna” till församlingen och kyrkan, och att grupper som kan känna sig ovälkomna och utstötta är till exempel frånskilda omgifta, personer med hbtq-identitet, personer med psykisk ohälsa och den som inte lever helt i enlighet med kyrkans lära. Församlingarna har också tagit upp övergreppsavslöjandena och att förtroendet för kyrkan har raserats. Men den svenska rapporten citerar också kort röster som har förbehåll, som att kyrkan inte är ett knytkalas och att en del ”utestänger sig själva”. Här finns alltså flera röster närvarande i rapporten. De svenska församlingarna har också påtalat att de nationella missionerna motverkar integrering i församlingen, men då ska noteras att de nationella missionerna inte i särskilt hög grad deltagit i den synodala processen och därmed inte kan lyfta fram missionernas eventuella fördelar.

Under rubriken lyssnandet konstaterar den svenska synodarbetsgruppen att obalansen mellan präster och lekfolk engagerar och att ordet klerikalism återkommer som någonting kyrkan behöver ta avstånd från. ”Präster behöver ta del av lekmännens erfarenheter och verklighet”, och ”vissa präster saknar en beredskap för att lyssna på människor som kämpar med att få liv och lära att gå ihop.” Detta är återkommande i de andra biskopskonferensrapporter jag läst, och tycks alltså vara ett problem för världskyrkan, någonting att ta med i utformningen av prästutbildningarna. Svenska församlingar lyfter också fram att kvinnor behöver få större utrymme, att kvinnliga teologer behöver tas seriöst och att kvinnor och unga måste vara representerade bland de som styr.

I Sveriges rapport tillåts spänningarna att komma fram, till exempel när det gäller gudstjänsten där rapporten både lyfter fram önskemål om större deltagande och ansvar i liturgin och även kvinnliga diakoner, och motsatsen att man inte ska ”hitta på” uppgifter för lekfolket, som kan vara delaktiga i liturgin på ett andligt sätt. Överlag önskas undervisning om mässans moment, för att göra det lättare för alla att förstå vad som händer och få mässans delar klara för sig.

Några kommentarer om deltagande och frågor
En intressant spänning finns mellan den nordiska rapporten och den svenska i fråga om ekumenik. Där den nordiska är närmast lyrisk över de fina ekumeniska förutsättningarna, tillåter den svenska röster också från andra sidan även om också den svenska rapporten lyfter fram att ekumeniken frodas och är en förutsättning för kyrkans liv och evangelisation. Men man släpper också fram de som menar att katoliker inte ska beblanda sig med andra, vilket ju är nödvändigt för att faktiskt kunna prata om den saken och se behovet av utbildning, inte minst i fråga om kyrkans dokument och dialoger. Det är väldigt olika hur det ekumeniska engagemanget ser ut lokalt, från att allt styrs av den lokala kyrkoherdens inställning, som kan variera, till att ”ekumenik kommer att vara avgörande för hur kristendomen kan överleva i vårt samhälle.”

Man behöver vara medveten om att de olika nivåerna i den synodala processen är olika. Från biskopskonferenserna kommer främst sammanfattningar av de stora dragen, inte sådana svar som sticker ut åt ett eller annat håll. Men på stiftsnivå tas allt tillvara. Så säger Kristina Hellner till mig: ”alla förslag som kommit in och är samlade på stiftets hemsida kommer att beaktas och tas tillvara.” Det gäller allt från förslaget att kvinnor med uppgifter i koret ska ha liturgisk klädsel med mantilla, till förslaget att i princip hela mässan utom inledning och instiftelseord kan göras av lekfolk.

Det är ju svårt att veta vilka som faktiskt deltagit i den synodala processen såväl i stiftet som globalt, men t.ex. orientaler och missioner har i princip inte deltagit. Inte heller de som stått lite utanför. I flera församlingar har man inte informerat ordentligt och i någon har t o m kyrkoherden sagt att han själv skulle svara på frågorna, för det är inte lämpliga saker för lekfolk att fundera över. Här har inte bara stiftsadministrationen, utan vi alla, en del att fundera över inför fortsättningen. Världen över ser siffrorna väldigt olika ut, webbportalen ”The Pillar” har gjort en sammanställning för några olika stift och biskopskonferenser internationellt. Går det att se dessa som någon sorts riktmärke har kanske omkring någon procent av världens katoliker deltagit (siffrorna där går mellan någon tiondels procent upp till 14–15 procent). Inför fortsättningen bör en djupare analys göras av hur man arbetade i de stift som har högre deltagande, och hur förutsättningarna där sett ut.

Jag tror det är viktigt att komma ihåg att sakfrågorna inte är det centrala i just den här processen, utan processen i sig. Att det skett utan så mycket förberedelse och med kort tid pekar på att vad påven verkligen vill är att stiften ska vakna till och få strukturer och arbetssätt på plats. Sakfrågorna är medel, inte mål. Dock blir förstås sakfrågor såväl på stiftsnivå som på global nivå också inspel till framtida synoder, som i högre grad kan fokusera specifika problemställningar.

Med det sagt lyser två frågor fram som viktiga inte bara i Sverige utan världen över. Det första är att vi som kyrka är dåliga på församlingsgemenskap. Det behöver inte vara så att kyrkans strukturer motarbetar gemenskap, men de stöttar åtminstone inte gemenskapsbyggandet tillräckligt. Vi slåss världen över med klickbildningar, församlingar-i-församlingar och dålig integration mellan olika grupper. Det andra är att det tycks vara utbrett med en diskrepans mellan prästernas predikan och folks faktiska vardag: predikan handlar om vardagen som den borde vara, inte om vardagen som den faktiskt är. Det tyder på att ytterligare justeringar i prästutbildningarna behövs, så att prästerna rustas att våga och teologiskt, filosofiskt och pastoralt kunna möta människors konkreta situation.
I synnerhet den första frågan, om gemenskapsbyggande och tillit i församlingarna, är helt centralt om synodaliteten på allvar ska kunna genomsyra kyrkan, eftersom tillit och ömsesidig kärlek är nödvändigt för öppna samtal där man vågar bära fram sina egna erfarenheter och kunskaper till det gemensamma. Men också för att frågan om vänskap i församlingen är central för kyrkans huvuduppdrag, evangelisationen. Väl fungerande församlingar som förmår vara utåtriktade i ett samhälle där man är en minoritet, och som kan visa en enhet i mångfald, en kärlek trots olikheter, i en värld där vi verkar alltmer isolerade och splittrade, kan vara evangeliserande på allvar.

Den synodala processen: syften och bakgrund
Varför ska vi då ägna oss åt detta? Min förståelse av processens två syften: globalt missionsuppdraget och evangelisationen (relaterat till att kyrkan gått från majoritet/mission till i princip överallt etablerad minoritet); lokalt just det som så många återkommer till i rapporterna, nämligen församlingsgemenskapen, att trots olikheter be och verka tillsammans där man är.
Jag har två berättelser om hur vi hamnade här, och jag tror att båda stämmer. Den ena går uppifrån och är proaktiv, den andra nerifrån och är reaktiv. Det är i sammanhanget viktigt att kyrkan aldrig är isolerad, eftersom den består av människor som lever i och påverkas av världen.
Den proaktiva berättelsen sammanfattas i Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan, och andra dokument från Andra Vatikankonciliet, men trådarna går förstås både framåt och bakåt i tiden därifrån. Ser vi till Apostlagärningarna och epistlarna i Bibeln, har vi i urkyrkan en situation där kyrkan vilar på engagerat lekfolk, på äkta par som upplåter sina hem, på änkor som ger av sin tid. Även om där finns präster är det uppenbart att församlingen består av många olika som har olika uppdrag och färdigheter. Med tiden växer kyrkan och får mer resurser, och när vi når vår tid går det överlag att se att de traditioner och kyrkliga gemenskaper som är väletablerade och har såväl folk som pengar, tenderar att framför allt sätta präster, pastorer, systrar och andra som är avskilda eller vigda till tjänst på alla uppdrag. Det är helt enkelt smidigast, eftersom dessa kan utföra uppdragen i tjänsten. I Sverige har jag noterat hur flera frikyrkor och definitivt Svenska kyrkan i en del avseenden är mer prästcentrerade än katolska kyrkan, i den meningen att det mycket sällan är lekfolk som får representationsuppdrag – Stockholms katolska stift har inte de personella resurserna, och är därför, liksom en del ortodoxa kyrkor, väldigt bra på att engagera kunnigt lekfolk istället, oftast utan ersättning. Men där katolska kyrkan har en stark ställning blir den också väldigt prästcentrerad. Med Andra Vatikankonciliet påminde kyrkan sig själv om att var och en som är döpt och konfirmerad är vuxen i kyrkan och därmed har ett medansvar för kyrkan, och för att ställa sig och sina färdigheter till förfogande. Därmed behövs också strukturella möjligheter för kyrkan att faktiskt involvera var och en. Den stående biskopssynoden, som inrättades efter konciliet för att vara påven till hjälp, innebar en konkret kontext för biskoparna, som ju idealt ska känna sin hjord väl, att föra fram vad som rörde sig i varje stift, vilka frågor som var viktiga, vilka problem man brottades med. Men för att kunna göra det behöver biskoparna, i synnerhet i geografiskt större eller på annat sätt lite utmanande stift, strukturer på plats för att faktiskt lyssna till lekfolket. Min förståelse av den synodala processen utifrån den här beskrivningen, är att påven i princip säger ”ni borde redan för sextio år sedan ha sett till att i stiftet möjliggöra goda samtal såväl på stifts- som på församlingsnivå – upp till bevis!” Kanske blev han själv överraskad över hur överraskade folk blev, i Latinamerika har man i högre grad arbetat med sådana typer av dialog och samverkan sedan åtminstone den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida 2007 och blev inte alls lika tagna på sängen som resten av världskyrkan. Enligt den här berättelsen är alltså den synodala processen en naturlig konsekvens av kyrkans självförståelse, och pekas ut i dokumenten från Andra Vatikankonciliet.

Den andra berättelsen utgår istället från att den synodala processen är en konsekvens av samhällsutvecklingen kanske åtminstone tillbaka till upplysningstiden, men i synnerhet från massmediernas genomslag. Kyrkan har sedan urminnes tid vilat på den geografiskt lokala församlingen eller församlingarna runt den lokala biskopen. En fysiskt konkret gemenskap som man inte själv väljer. Påven har inte varit oviktig, men gemene katolik har inte haft en personlig relation – ens envägs – till påven, utan till sin biskop, och det har varit den lokala biskopens uppgift att implementera kyrkans lära på ett sätt som kulturellt fungerar på den plats där han verkar.
Från det att Pius XI kunde höras i radio, och i synnerhet sedan under den mycket mediala Pius XII, förändrades denna situation. Nu kunde alla med en radiomottagare höra påvens röst i direktsändning och så lyssna direkt till biskopen av Rom. Påvarna har sedan dess, möjligen med undantag av den lite försiktigare och mer tillbakadragna Benedict XVI, varit mycket utåtriktade. En hela världens biskop. Med dagens situation, där väldigt många biskopar världen över kan ses och höras med några knapptryck, tycks människor välja sina biskopar inte efter geografisk placering utan efter teologiska preferenser. Gillar man inte biskop Anders kan man istället lyssna till biskop Athanasius Schneider om man är lagd åt det hållet, eller kardinal Schönborn om man trivs bättre med honom. En del lägger mycket tid på att åka till en mässa som passar de egna preferenserna, något som förekommit också tidigare i de städer där det finns flera församlingar, men tycks mig ha blivit vanligare. Detta är förstås helt i linje med den liberala idén att man måste kunna välja sina gemenskaper – en idé som är god i den mening att den hjälper människor att lämna destruktiva sammanhang, men som också i sig blir destruktiv genom att den bidrar till klickbildning och minskar konstruktiva konflikter och diskussioner.

Med massmediernas och senare Internets genomslag har också en annan sak påverkat den inomkyrkliga diskussionen. Dokument och brev som tidigare i princip bara lästes av biskopar och intresserade teologer, med kunskap, erfarenhet och tolkningsmedvetenhet, är nu allmänt tillgängliga i princip omedelbart åtminstone på de största språken. Även hemligstämplat material tillgängliggörs, även om det tar lite längre tid och sker när någon part anser det kyrkopolitiskt opportunt att läcka. Även detta motverkar den lokala biskopens auktoritet när det gäller att implementera på plats, eftersom det som skrivits omedelbart blir läst av engagerade i stiftet som har sina egna tolkningar och sina egna åsikter om hur implementeringen bör gå till. Vi har alltså en situation där såväl den lokala kyrkogemenskapen (såväl församling som stift) som den lokala biskopen minskat i betydelse.

Det är alltså ett faktum att lekfolket i dagsläget är djupt engagerat i pågående teologisk debatt. Den som doppat så lite som en stortå i katolska sammanhang i sociala medier vet detta. Men den sker inte sällan i vad som kanske kan ses som trygga rum, där man vet att man har andra som tolkar lika och där man kan dunka varandras ryggar. Det är rätt tydligt i också en hårdare modererad grupp som ”Katoliker i Sverige” att det redan på förhand går att veta precis vilka som kommer att gilla vad, vilka som kommer att reagera med arga eller sarkastiska svar, vilka som kommer att gå in och försöka sansa diskussionen.

Vad den synodala processen gör är att den håvar in denna diskussion i det kyrkliga sammanhanget, i församlingen, och manar oss att lyssna med barmhärtighet och generositet till varandra. Inte många Facebooktrådar börjar med andakt och bön, men till exempel den franska biskopskonferensen lyfter fram att de församlingar som rapporterar störst glädje över och mest fruktbara resultat av den synodala processen är de som inledde sina samlingar just så: i bönegemenskapen i församlingen. Man börjar med att skapa ett ”vi”, vilket gör det efterföljande samtalet betydligt mer inkluderande och lyssnande. Den synodala processen är således inte "att dra in lekfolket i beslutsfattandet", utan att erkänna att lekfolket redan är engagerat, bekräfta lekfolkets status som vuxna i tro och kyrka och således med ansvar, samt att se till att biskoparna faktiskt får del av vad som sägs. De bryter upp de internationella, men subkulturella, diskussionerna i forum för likasinnade, och tar tillbaka den kyrkliga gemenskapen till den fysiska församlingen, där den hör hemma. Där vi inte nödvändigtvis dunkar varandras rygg, och inte hör till baserat på åsikter och teologisk inriktning, utan där tillhörigheten är geografisk och vi måste stå ut med varandra, för att det är vi tillsammans som är kyrkan där vi är. En spaning som jag gjort och som jag tror stämmer att de som argast, i alla fall på nätet, ifrågasätter den synodala processen ofta hör till de mest högljudda i den digitala teologiska debatten. Där kan man fråga sig varför. Känner de inte av behovet, just för att de redan har en plattform? Eller är de ovilliga att faktiskt ta ansvar för sina utsagor och att behöva formulera dem konstruktivt? Eller är det så enkelt som att Vatikanen tagit ifrån dem initiativ, tolkningsrätt och problemformuleringsprivilegium?

Vad händer nu?
Vad händer då nu? ”Stiftsfasen” var förhållandevis enkel till strukturen ändå. Man träffades i församlingar och andra gemenskaper, pratade, och rapporterade. Sedan sammanställde stiftets synodarbetsgrupp svaren i två former, dels en rapport, dels i vårt fall en betydligt mer omfattande sammanställning av de flesta inkomna synpunkter och förslag. Rapporten skickades till Nordiska biskopskonferensen, som sedan formulerade en egen rapport och skickade in denna till synodens generalsekretariat. Gott så.

Läser man FAQ:en för den så kallade kontinentala fasen klargörs att man nu måste gå från en enkel ”temporal och spatial” förståelse med tydlig tidslinje och tydlig rumslighet och istället anta en dialogisk inställning. Vad som menas är att det nu händer flera saker samtidigt. Tidslinjen fortsätter med att generalsekretariatet sätter ihop ett ”Dokument för den kontinentala fasen”, formellt Instrumentum Laboris 1, som publiceras i slutet av oktober. Därefter sker samlingar dels enligt den indelning av biskopskonferenser som grovt följer kontinenterna, med Latinamerika (CELAM), Europa (CCEE), Afrika och Madagaskar (SECAM), Asien (FABC) och Oceanien (FCBCO), dels de två övriga, Nordamerika (USA och Kanada) och Mellanöstern, där man särskilt kommer att få bidrag från de katolska östkyrkorna. Särskilt poängteras att det inte är meningen att bara biskoparna ska mötas, utan att dessa kontinentala samlingar också – i enlighet med biskoparnas eget önskemål – ska omfatta ordensrepresentanter och lekfolk, liksom kristna av andra traditioner och även ickekristna som ser nödvändigheten med samverkan. Dessa samlingar ska, enligt riktlinjerna, också möjliggöra att man samlar in de röster som inte kom med i konferensernas rapporter.

Kontinentalsamlingarna ska sedan skicka slutrapporter till generalsekretariatet som sätter samman dessa till ett andra arbetsdokument, Instrumentum laboris 2, som är förberedelsedokument inför biskopssynodens samling 2023. Men samtidigt fortsätter stiftens arbete. Biskopskonferensernas rapporter är med nödvändighet rätt så skissartade ändå, med bara de stora linjerna målade. Enstaka biskopskonferenser har fått med också enskilda röster, men i till exempel den nordiska rapporten är det uppenbart att alla kanter, på alla kyrkopolitiska sidor, har slipats av. Men i stiften finns alla kanter och taggar kvar, och ska bidra till en utveckling såväl på stiftsnivå som i församlingarna. Generalsekretariatet för synoden har tydligt uppmanat stiftsadministrationerna att behålla den kompetens som byggts upp och fortsätta skapa förutsättningar för större gemenskap och synodalitet i församlingarna. Generalsekretariatet betonar, gång på gång, att den synodala processen inte har ett avslut, att det vi gör nu är att hitta ett sätt att vara kyrka där var och en inbjuds att ta vuxet ansvar i kyrkans uppdrag och att bidra med sina gåvor lokalt där man är. Ett sätt, kan man alltså säga, att ta initiativet från internetforum och klickar till det lokala, fysiska, sammanhanget där vi på allvar behöver hantera olikheter konstruktivt och i kärlek.

Jag är inte okritisk till hur man gjort i stiftet, och det ska inte gå ut över synodarbetsgruppen som nog gjort vad de kunnat efter förutsättningarna. Men det beslutades tidigt att synodarbetet inte fick kosta extra pengar, utan skulle klämmas in i befintliga tjänster. Man var sen på bollen med början – till exempel hade man långt innan några specifika informationer kom kunnat ge någon ett volontärt uppdrag att bevaka vad som var på gång. Vi har gott om folk som gjorde det ändå, och de hade kunnat bidra till stiftsadministrationen bättre om de hade fått ett tydligare uppdrag. Jag uppfattar rapporten från Stockholms katolska stift som balanserad, men också lite hastigt gjord – återigen, mer resurser, i synnerhet tid, hade kunnat ge en större fördjupning och mer analys. Nu utgör citat en stor del av rapporten. Eftersom detta är någonting det är tänkt att kyrkan ska leva med framöver, är en uppmaning till stiftets ledning att utse volontärer eller rentav tillsätta en deltidstjänst för synodal samordning. Ett antal stift i världen har redan permanentat en stiftssynod. En sådan grupp skulle mellan de mer aktiva faserna kunna reflektera över till exempel hur man bättre når missionerna och periferierna, någonting vi den här gången verkar ha lyckats sämre med, men också undersöka vad man gjort rätt i de stift i världen som har höga deltagarsiffror i den synodala processen.

Det mesta av det riktiga jobbet ligger dock på var och en av oss. Det ska inte komma uppifrån, då blir det lite av obligatoriskt möte med pliktskyldig återrapportering i punktform utifrån angivna frågeställningar. Och det är inte riktigt meningen. Meningen är att vi till vardags, över kyrkkaffet, innan körövningen och på kyrktorget, ska reflektera mer över vad det är att vara just vår församling, i just vår stad, och hur vi bäst lever evangeliet där vi är. Det kan inte någon synodarbetsgrupp tvinga oss till, bara vi själva.

Vi är kyrka-Sverige inbjuder till Zoom-samtal om
en synodal kyrka

onsdagen
den 12 oktober kl. 19.00

Inledning av Magdalena Dahlborg

Hur har det gått med synodarbetet i stiftet?
Magdalena Dahlborg har bevakat synoden i stiftet för tidskriften Signum.
För ett år sedan (oktober 2021) hade föreningen Vi är kyrka ett inledande zoommöte om synoden.
Då hade arbetet knappast påbörjats i stiftet. Vad hände sen?
- Hur stort blev engagemanget och vilka frågor var viktiga i församlingar och grupper?
-Vad har tagits med i med i stiftets sammanfattning och
- vad kom sedan vidare i Nordiska biskopskonferensens sammanfattning?
Efter inledningen blir det tillfälle till frågor och samtal.

Samarbete med Bilda
Mer information om anmälning kommer.




Svar till Synodgruppen från VäkS:
VäkS synodsvar sammanfattning.pdf



Svar från Tyskland

Sehr geehrte Frau Finné,

leider sehe ich gerade, dass Ihr freundliches Schreiben an Bischof Bätzing hier leider unbeantwortet geblieben ist. Das tut mir sehr leid.
Er dankt Ihnen sehr für Ihre Zeilen, die zeigen, dass uns an verschiedenen Orten der Weltkirche die gleichen Fragen – wenn auch vielleicht auf unterschiedliche Weise – beschäftigen und wie sehr wir die gemeinsame Sorge um die Kirche teilen.
Ähnliches zeigt auch ein Sonderheft in der Reihe HerderThema, das wir herausgegeben haben. Ich sende Ihnen dieses Heft als englisches und italienisches pdf gern anliegend zusammen mit einem Brief der Präsidenten des Synodalen Weges zu. Sie können die drei Dateien gern nach Belieben weiterverbreiten.

Ihnen und den weiteren Unterzeichnenden Ihres Schreibens nochmals einen herzlichen Dank und
freundliche Grüße
Ihr Frank Ronge

 
(Dr. Frank Ronge
Leiter des Büros des Synodalen Weges
Leiter des Bereichs Glaube und Bildung
im Sekretariat der Deutschen Bischofskonferenz)

 


Biskop Bätzings svar till NBK översatt till svenska
http://www.katolskvision.se/blog/?p=29965

Brev till biskop Bätzing angående NBKs kritik:
https://www.katolsktmagasin.se/2022/04/05/stod-till-den-synodala-vagen-i-tyskland-fran-vi-ar-kyrka-sverige/

Här en inspelning med Moira McQueen och Massimo Faggioli från ett webbinar den 16 februari 2022-
Hur kan vi vandra tillsammans som kyrka. Embracing Pope Francis' New Call to Synodality
https://www.youtube.com/watch?v=jWLBq2mbxIM

Synodality and Women  Phyllis Zagano om synodalitet och kvinnor om frågor som i hög grad berör kvinnor: om makt, om klerikalism och om diakonatet,
https://www.youtube.com/watch?v=iQcwpxdSmJc

A Kairos Time. Massimo Faggioli talar inför Scottish Laiity Network om "tid och otid" för synoden. När är en välbehaglig tid?
https://www.youtube.com/watch?v=exvanoMGM6E

Biskop Paul Dempsey berättar om sina farhågor och hopp inför synoden.
https://www.youtube.com/watch?v=jSu_S6rAKCw



UTBLICK synod   image